Rikards lilla hjälteinsats & en vanlig torsdag

Häromdagen lovade jag att berätta om Rikards lilla hjälteinsats i söndags. Ibland tycker jag det känns nästan som bäst de där dagarna när man har fått göra något som inte kräver särskilt mycket av mig själv, men som faktiskt gjorde skillnad för någon annan. Det får en att känna sig behövd och viktig och kanske är det i slutänden viktigare för mig än vad insatsen för den andra personen var.

Rikard åkte i söndags förgäves när det gällde da Vinci biljetterna, MEN istället råkade han vara på precis rätt plats vid rätt tillfälle för att rädda "en dam i nöd". Lagom chic kom hon stressat gående på tågstationen med flackande blick. RIKARD såg ut som en vänlig prick (såklart!) så hon dök på honom. Berättade att hon skulle till Heathrow (lät amerikansk, sa R) och inte hade de 2.30 pund i mynt som krävdes för att köpa en biljett. Jösses hur lätt är det inte att känna igen sig i en sådan situation! Rikard halade raskt fram slantarna till en oändligt lättad och tacksam dam. I utbyte fick han en 5 dollars sedel :) . Fast han sa att det verkligen inte var nödvändigt, men hon insisterade. Bara att planera en nu tripp till USA nu då ;) ! SÅ enkelt är det att göra en god gärning som känns bra i magen en lång stund för båda parter.

Annars snurrar det på för fullt här i Englandet! Barnen är FULLT sysselsatta med skola, läxor, vänner och aktiviteter. Rikard jobbar, här eller på resande fot någonstans. Själv försöker jag hålla ihop allt jag blandar mig i, vilket lyckas med varierande framgång.

Igår var en vanlig torsdag. Då går vi upp ca 6.30. Så fort alla är iväg kastar jag på mig träningskläder för en timmas utemotion mellan 8-9. Jag hade glömt träningen då jag dagen innan bestämt ett Skypesamtal kl 9, så det fick snabbt skjutas upp tio minuter. Halvsvettig och med begynnande tuff träningsvärk i benen, lyckades jag få igång Skype och möttes av ett glatt återseende hos en dansk väninna som jag inte pratat med på evigheter. Hon har stora förändringar som väntar på jobbet och jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till att sortera hennes tankar samt lämplig taktik och rätt vägval för just henne. Det tog ca 2 timmar att få till en perfekt yrkesvägledningsplan och därefter tog jag en välbehövlig dusch samtidigt som jag rasade över att nätverket kraschat igen, för 111 gången senaste veckan och 1111 gången senaste månaden. STORT problem, jag hade ett ANTAL viktiga mail att få iväg, nu fick jag inte ihop det och R gick inte att nå. En del kunde skötas på mobilen.

Lite sen kom jag strax före 12 farande till en "working american woman" som bor nära oss. Eftersom hon jobbar mestadels hemifrån och tycker det är rätt trist här (man och barn trivs dock förträffligt, men jag tror hon längtar hem), har jag länge föreslagit att vi skulle luncha ihop en dag och nu hade vi äntligen fått till det. Hon och hennes man går ut och äter MINST en gång i veckan, så hon har bättre koll än jag på de bra ställena. Hennes favorit är en bra och populär fiskrestaurang i byn där jag inte varit än, så vi vandrade iväg dit. Visade sig att de hade en renovering och just igår öppnade kl 13. Det kunde vi inte vänta på, så då visste W att det öppnat en ny italiensk restaurang i byn, så vi styrde över dit istället. STÄNGT på luncher, endast öppet kvällstid. Typiskt! Hade varken tid eller lust att leta runt mer så vi gick till den största och fräschaste puben i byn som ligger på hörnet nära oss, The Saracens Head. De har en bar och en restaurangdel och vi har varit där ett antal gånger. Alltid väldigt bra mat, så det kändes säkert. Det var det också. W åt en fiskrätt och jag åt en jättegod spännande sallad: Sticky crispy pork with cashew nuts, noodles, coriander, sesame seeds and chicory .

Det var supermysigt att sitta på tu man hand och prata, det har vi inte gjort förut, vi har mest träffats familjevis. Det är mycket förändringar på hennes jobb också... Just nu är det så för MÅNGA av våra vänner. I utlandsvärlden är vi vana vid det, men nu verkar det även röra på sig mycket i företagen hemma, där folk arbetar mer permanent sedan länge. Naturligtvis blev det en del skolsnack också. Vi skulle behövt mer tid på oss, men båda hade saker som väntade.

Eftersom mina gråa hår ger sig mer och mer tillkänna och frisörbesök inte passat in i schemat på länge, insåg jag i onsdags att nästa vecka får jag besök av världens snyggaste Ulrika och jag VILL verkligen inte se ut som om jag glömt att jag har hår på huvudet. Med ett bekymrat leende på läpparna hade jag därför lyckats få en tid med en dags varsel inklämt mellan alla möten och luncher som härjar i kalendern just nu. Efter snabb nota på maten och kram och hej och in i bilen, körde jag därför i ilfart till new town, för att konstatera att jag inte hade några parkeringsautomatpengar. Rusade in på posten och köpte första bästa sak som gav växel och kom med andan i halsen 10 min för sent in till frisören efter att ha rusat genom det regn i solsken, som plötsligt dök upp. (En halvtimme senare haglade det...).

Hos frisören var de som vanligt idel leende och proffsiga. Det ÄR en för fin salong för mig. Känner mig alltid lite bortkommen bland de 17 personer som jobbar där (17!, vad gör alla??). Lär mig aldrig vad alla termer heter på engelska, "bena", "toppar" etc... De är dock VÄLDIGT gulliga, trevligt nyfikna, noggranna och proffsiga. Har fortfarande inte förstått varför de måste vara specialister på att antingen slinga ELLER klippa hår, men ok. Det blir bra, kostar skjortan och jag känner mig snygg efteråt. Fick dock ett 20% rabattkort just där, på senaste American Women's club-mötet och DET var ju bra! Visade sig att det gäller ständigt för oss medlemmar, jag trodde det var ett engångserbjudande, så nu ser jag fram emot billigare besök framöver.

Snygg gick jag in i mataffären, kunde tänkt mig att göra något festligare, men insåg att familjen inte skulle kunna se sig mätta på mitt nyklippta hår. Hem, där Malin faktiskt tyckte att jag var superfin i blåsplattat hår. Hämtade Rikard på jobbet. Hämtade L efter simning på skolan. Åt mat, gjorde läxor, letade efter försvunnen jacka (vi har alltid något vi letar efter i det här huset.....). Rikard fixade dator och jag hoppas vi slipper mer problem nu. Vi svarade på kalasinbjudan, anmälde oss till fest, jag förberedde en grej jag ska göra med lågstadiet nästa vecka, gjorde läxor, vi packade med tjejerna som ska iväg på var sitt håll och kl 1 la vi oss.

Som ni märker är en vanlig dag här inte SÅ annorlunda mot en vanlig dag hemma i Sverige :) .

Kim, ja två barn är nog ganska lagom. Fast tre är också bra, för det ger lite omväxlande konstellationer i familjen. Det finns liksom inte lite passande en förälder till varje barn hela tiden utan det måste rotera och barnen måste lära sig att klara sig lite själva. Jag älskar att ha tre barn och tycker det är det bästa :) . Såklart. Sedan kan man ju inte alltid VÄLJA. Jag hade en kollega på ett av mina första sommarjobb när jag var ung och hon sa "man får ta dom när man får dom" och det tycker jag var så fint och klokt sagt!
Nej, jag tycker inte det är "jobbigt" med tre barn, men visst kräver de sin tid, precis som de ska. Jag tänker att det skulle varit jättesvårt att ge varje barn den uppmärksamhet de förtjänar om vi hade många fler barn...6-11 låter otroligt svårt! Fast de flesta som har det får det också att fungera. Vi är ju väldigt anpassningsbara!
Du vet att jag tycker du är superduktig på att bemästra alla nya medier och du har verkligen hittat ett bra sätt att använda/utnyttja fb, blogg, och annat. Jättekul att läsa det du skriver om Google+ och LinkedIn eftersom jag inte är där själv!! Tack!

Astrid, ja ni har ju FEM barn! Fantastiskt! Och de verkar så fina allihop :) . Du har helt rätt i att resor är faktiskt något av det mest besvärliga med många barn. Man behöver större bil och det är begränsningar i hur många man får ta in på ett hotellrum. Ett familjerum är betydligt billigare än om man behöver börja boka flera rum och det måste man ju när familjen växer. FEM går ibland, men mer tillåter de oftast inte. Nog vore det tråkigt om alla följde 2 barns-normen. Mångfald är mycket trevligare. Jag tyckte det var så mysigt när Malin var liten och kunde gå över till Emilia som var själv (om inte Andreas var hemma), de fick så mycket uppmärksamhet och lugn. Sedan kunde Emilia komma över till oss och få uppleva lite kaos och syskon plus andra barn som vällde omkring överallt. Toppen!

Anitha, hej igen! Jag tror i alla fall inte att det är din son det är fel på! Barn i den åldern varken ÄR eller ska KÄNNA sig fel! Tycker definitivt ni ska överväga skolbyte, men det är SÅ svårt med tanke på att man vill ha kompisar nära och att det ska fungera med där syskonen är, när man i vardagen ska skjutsa överallt. Vi har lagt ned massor av tid och funderingar på skolval. Supersvårt! I Sverige hade vi barnen på en Montessoriskola som vi var väldigt nöjda med.
VÄLDIGT lustigt med blanketten som endast hade plats för TVÅ barn. Det är ju MÅNGA familjer som har tre barn och det är inte OVANLIGT med fyra barn....

Trevlig helg allihop!

Kram Ingrid